hRaven

Tänkte nästan hoppa över skrivandet om detta, men kan liksom inte låta bli. Mest för att jag på detta sätt ska slippa fundera och irriteras över orden som får vara dagens rubrik. Jag har tänkt på dem där orden i tvä dar nu, och trodde att om jag pratade om det så skulle det försvinna in i periferin och i vimlet av allt annat jag funderar på nuförtiden. Jag hade fel i det där att tro att det skulle försvinna. De finns där mest hela tiden.

Igår hade jobbet planeringsdag. Innan mötet var jag förbi stationen och skulle ha en kaffe från Waynes med mig, när jag ser gårdagens tidningsrubrik. Givetvis köper jag med mig tidningen. Nyheten om att en behandlingsassistent blivit mördad kvällen innan gjorde att en massa annat dök upp till ytan igen. Jag hade med mig den och så visade jag den till de närvarande och vi pratade en del om det där. Det är då jag fick höra av vår samordnare att; Det hör till när man arbetar med den klientelen vi har. Ursäkta?! HÖR TILL??? Det kan jag fan inte hålla med om. För hur i helvete kan det "höra till"? Jag är väl medveten om att det kan hända, har hänt och risken är överhängande när man väljer att jobba med klientelen. Men inte fan hör det till i allafall. Kanske var det bara obetänksamhet från hennes sida, vilket jag hoppas, för annars blir det som om man jobbade med självmordsuppdrag. Jag anser inte att en kniv i magen hör till mitt jobb. Jag vet att risken för den finns varje gång jag jobbar. Än så länge har jag skonats från just det *famlarefterträ*. Men visst, inför varje pass man går på så får man ställa in sig mentalt på att det värsta kan hända. Svårare än så är det inte, men ack så psykiskt påfrestande. Ni kanske fattar varför man ibland bara är trött?

Jaha, nu vet ni vad jag jobbar med också. Skit samma.