hRaven

Nätterna har varit lite si och så ett tag. Den här natten är inget undantag. Vaken igen. Svårt med nattro. Konstiga funderingar och konstiga insikter och konstiga påminnelser om saker som jag egentligen inte ville komma ihåg. Det blir ju lätt så när man rotar runt i det förflutna. Det var ju inte direkt så att jag hade det lätt med sovtiderna innan. Det har ju inte direkt blivit lättare att sova efter att jag lyfte på locket till det förgångna. Bokstavligt. Jag har nämligen börjat leka arkeolog i mitt eget liv. Kistan är öppnad och gamla sidor dammats av. Jag närmar mig tjejen som skrev dem med objektiva ögon och det är inte det lättaste direkt.Jag har vänt på mången blad och försökt se på det skrivna med objektiva ögon.

Jag kan se mönster. Landskapen är mörk och snårig. Kartan saknar riktlinjer och jag har vandrat i mången dalgång. Jag har trevat i mörkret och jag har famlat i det okända. En del steg har tagits av ren trots. En del av gammal vana. Men oftast hade jag stått still och grävt på stället. Inget nytt under solen.

Det finns återkommande mönster. Mönster som jag inte ritat dit. Mönster som jag inte vill gå in på nu. Inte här. Inte i natt.

Det svåra har ju ändå varit att  studera det som varit med nya ögon. Däremot var jag inte redo för en del saker som jag faktiskt hade gärna fortsatt ha i glömskan. Det där som jag medvetet valt att inte komma ihåg. En del saker är ändå bra att det kommit mig till minnes igen. Faktiskt. Det gick ganska bra tills jag kom fram till 1996. Det var verkligen inte ett bra år då. Verkligen inte. Ni skulle bara veta. Suck. Inte redo för det som var då. 

Dem här dagarna och nätterna gör ju inte mitt mående sådär jättemycket bättre. Men det ger mig en massa insikter. En massa aha.upplevelser och en del prat med en människa som förstår. Sånt där som är ganska så viktigt när man går runt i skiten. Få distans. Insikter. Ventilering för att förstå att jag inte är galen. Bara sjuk. Skillnad.

Sen känns det som om tiden rinner iväg. Att jag inte har tid att göra det jag gör nu. Tid har jag ju. Egentligen. Men det känns som om jag inte har tid. Att tiden är knapp. Varför det känns så vet jag faktiskt inte. Jag vet bara hur det känns just nu. Även om jag faktiskt kan känna lite fel också. Känslokartan är ju lite off som bekant.

Nu blir det att rita upp en tidslinje. Få mönstret svart på vitt. Jag ska rita upp min trasiga känslokarta och fundera lite till. Men först ska jag väl försöka få nån timmes sömn först. Om inte så får jag väl hitta på nåt att göra med resten av nattens timmar. Sömtabletter är ju lite sent att knapra på nu.

Felet är att jag är rastlös och hjärnan går på högvarv.