hRaven

Jobbiga samtal avverkas en efter en, men det visar sig att det var enklare än jag trodde.

Det första blev som jag redan misstänkte, väldigt konstig till slut. Den till chefen. Även om jag är van med det mesta med henne så blev jag lite ställd av dagens samtal. Så konstig att jag valde att kolla upp med facket vad jag ska göra. Då är det illa. Men facket gav mig rätt och sa att jag ska stå på mig. Än är jag inte klar med henne om man säger så. Eller om det är hon som inte är klar med mig. Jag vet inte. Märks. Konstigt är det i allafall.

Samtal nummer två gick faktiskt bättre än jag trodde. Glada för min skull. Oroliga för min hälsa, ledsna för att jag inte kommer tillbaka men glada för att jag kommer att få göra sånt jag vill. Känns så jäkla bra. Avslutningen blev inbokad också. Imorgon hade ju vart ypperligt, men nu blir det senarelagd så de hinner smälta nyheten. Lite gulliga där borta ändå.

Nu ska jag bara göra mig iordning och hoppa in i skorna och traska över till min kommande arbetsplats. Jag skulle ju kunna ringa som sagt, men det känns som om jag behöver gå över dit och träffa dem ansikte mot ansikte. Vara glad och så. För det är jag ju. Väldigt. Tacksam. Ödmjuk. Och lite stolt. De valde ut mig! De vill ha mig. Och ändå har de inte pratat med mina referenter än! Det ni. De ska givetvis göra det men ändå. Tjänsten är ju redan min. Och jag kan inte göra mer än tok le.

Hörni, det är vår!