en sån där dag
Jag vet inte. Relativt nyvaken med min andra mugg kaffe. Sov visst lite för länge idag. Samtidigt som jag undrar varför jag egentligen bryr mig om det? Har ju liksom inget att passa. Inga tider att hålla koll på. Inga möten inbokade. Ingenting att se på på TV. Ingenting.
I natt låg jag och lyssnade på Pojkens andetag och snarkningar i några timmar då jag inte kunde sova. Jag som inte brukar ha problem med det där när han ligger bredvid mig. Men tydligen skulle jag ta och göra det igår. Han åkte hem i morse by the way, om i undrar. Så nu är det sådär tomt igen, även om jag har katterna som går runt här hemma. Inte samma sak!
Natten bjöd på faschinerade funderingar. Sånadär som jag inte haft på ett tag, men ändå så välbekanta. Eller, ja, jag har ju haft funderingarna många gånger men inte i den utsträckningen som inatt. DET var väldigt länge sen. Lite sådär så man undrar vart det här kommer att leda någonstans. Eller så kommer det inte att göra det alls. Det var inga rastlösa funderingar utan mer på saker som hänt under åren och funderingar som jag haft under mången sömnlös natt... dag... period. Som en röd tråd har dessa funderingar löpt igenom hela mitt liv. Eller i allafall sen jag blev tvåsiffrigt. Innan dess har jag faktiskt inte så många minnen att skylta med. Tragiskt. Jag borde ju kunna uppvisa en hel rad med barnsdomsminnen, men nej. Tvärstopp i den kategorin. Så tog vi en avstickare också. Typiskt.
Det är två sammanhängande ord på det där pappret som jag har i att visa upp min sjukdom på som spökar för mig. Som röda stora bokstäver i neon mitt i ett öken som lyser upp natthimlen. Som blinkar till emellanåt som ett hån. Ett av orden blinkar av och till som en påminnelse om någonting jag inte ens hade glömt. I natt blev jag smärtsamt medveten om dem där orden. Och det faktum att de står på det där pappret. Jag måste vara bra på att ljuga ändå. Eller så var inte psykdoktorn uppmärksam. Spelar liksom ingen roll just nu. Orden finns där. Svart på vitt. Som en blinkande neonskylt i natten.
Och så ett sms som kommit under morgonen. "Hur mår du", utan frågetecken. Vad svarar man på en sån fråga, som inte verkar vara en fråga, från någon som man helst av allt vill glömma bort en månad? Eller det där med att jag går till en privat psykdoktor på grund av omständingheterna. Vem som helst kan ju förstå det där, eller hur? Tydligen inte. Vid uppvisande av pappret så fick jag frågan om jag tycker att det är så obekvämt att stöta på dem (klientelen) på vissa ställen (i det här fallet uppe vid psyk). Ehhh? Obekvämt? Nej. Ursäkta mig om jag är mån om mitt privatliv. PRIVATLIV! Ingen verkar förstår det där. Hur viktigt det är för mig. Fan.
En sån där dag. Tralala. En sån där dag idag.
Och ute skiner solen.
I natt låg jag och lyssnade på Pojkens andetag och snarkningar i några timmar då jag inte kunde sova. Jag som inte brukar ha problem med det där när han ligger bredvid mig. Men tydligen skulle jag ta och göra det igår. Han åkte hem i morse by the way, om i undrar. Så nu är det sådär tomt igen, även om jag har katterna som går runt här hemma. Inte samma sak!
Natten bjöd på faschinerade funderingar. Sånadär som jag inte haft på ett tag, men ändå så välbekanta. Eller, ja, jag har ju haft funderingarna många gånger men inte i den utsträckningen som inatt. DET var väldigt länge sen. Lite sådär så man undrar vart det här kommer att leda någonstans. Eller så kommer det inte att göra det alls. Det var inga rastlösa funderingar utan mer på saker som hänt under åren och funderingar som jag haft under mången sömnlös natt... dag... period. Som en röd tråd har dessa funderingar löpt igenom hela mitt liv. Eller i allafall sen jag blev tvåsiffrigt. Innan dess har jag faktiskt inte så många minnen att skylta med. Tragiskt. Jag borde ju kunna uppvisa en hel rad med barnsdomsminnen, men nej. Tvärstopp i den kategorin. Så tog vi en avstickare också. Typiskt.
Det är två sammanhängande ord på det där pappret som jag har i att visa upp min sjukdom på som spökar för mig. Som röda stora bokstäver i neon mitt i ett öken som lyser upp natthimlen. Som blinkar till emellanåt som ett hån. Ett av orden blinkar av och till som en påminnelse om någonting jag inte ens hade glömt. I natt blev jag smärtsamt medveten om dem där orden. Och det faktum att de står på det där pappret. Jag måste vara bra på att ljuga ändå. Eller så var inte psykdoktorn uppmärksam. Spelar liksom ingen roll just nu. Orden finns där. Svart på vitt. Som en blinkande neonskylt i natten.
Och så ett sms som kommit under morgonen. "Hur mår du", utan frågetecken. Vad svarar man på en sån fråga, som inte verkar vara en fråga, från någon som man helst av allt vill glömma bort en månad? Eller det där med att jag går till en privat psykdoktor på grund av omständingheterna. Vem som helst kan ju förstå det där, eller hur? Tydligen inte. Vid uppvisande av pappret så fick jag frågan om jag tycker att det är så obekvämt att stöta på dem (klientelen) på vissa ställen (i det här fallet uppe vid psyk). Ehhh? Obekvämt? Nej. Ursäkta mig om jag är mån om mitt privatliv. PRIVATLIV! Ingen verkar förstår det där. Hur viktigt det är för mig. Fan.
En sån där dag. Tralala. En sån där dag idag.
Och ute skiner solen.
Kommentarer
Postat av: Rockern
Kramar!
Postat av: ~Sol~
Att inte ha några barndomsminnen är i sig inte tragiskt. Att sakna dem kan göra det så, men inte att i sak inte minnas dem. Men om du behöver några kan du ju alltid komma över på en fika så kan vi prata gamla minnen. Iofs blir det också efter att du blev tvåsiffrigt, men det är låga siffror ändå. ler
De där orden är inte du. Det är bara ord. De kan ha stor innebörd och beröra stort, men de är ändå bara ord. Du väljer innebörden och vikten av dem och hur de ska påverka dig personligen.
Kramar
Trackback