hRaven

Måndag morgon.

Hela helgen bara försvann i sovandes tecken. Ja, nästan i allafall. Nu är det ju tur att Pojken inte ser det som ett dåligt tecken att jag sover mycket när han är här. Han vet ju så väl att jag behöver sömnen. Han vet ju hur svårt det är annars. Och han tar det mer som en enorm komplimang att jag känner mig så trygg med honom att allt annat försvinner. Att hjärnan tystnar en stund så kroppen får sova. Han vet hur svårt jag kan ha det ibland. Även om jag ligger vaken ett par timmar på natten och lyssnar på honom sova så är det inget jämförts med hur det kan vara när jag är ensam. Ska nog testa dem där sömtabletterna som jag fick utskrivet för nätter utan besök av John Blund. Eller nätterna utan Pojken bredvid mig. Nu är det ju tur för mig att han inte har något emot att sova lite mer än normalt.

Nu är han på väg uppåt igen. Sånahär dagar har jag ju bara lust att binda fast han i sängen och ringa och sjukanmäla honom. Synd att det inte funkar att göra så i verkligheten.

Andra pannan kaffe på gång. Läser bloggar jag har koll på. Många bra tankar. Många må mindre bra tankar. En del må sämst tankar. Sånt där som jag kan känna mig igen i. Och kan känna att jag önskar att jag kunde skriva sådär som en del gör. Sådär bra så att det gör ont att läsa orden. Sådär bra att orden är som balsam i själen.

Ser att jag missat sms igår. Jag hade behövt svara på den känner jag. Samtidigt som jag kanske inte borde ha sovit redan vid nio igår. Jag är ju inte till så mycket stöd om jag vänt världen ryggen en stund. Jag tror hon förstår. Jag kan ju alltid hoppas. Får ringas idag? Senare. Ok?

Ny vecka igen. Vad tiden går fort även när man inte har roligt.