hRaven

God morgon världen. Idag ska ni få höra hur det är att sitta och vänta på att tiden ska gå. Uppe med tuppen och ut och springa och sen städa lyan. Näää, det där överdrivna glada gick ni väl inte på? Jag är halvt i koma just nu. Frukostkaffen halsar jag för tillfället. Inget bra tecken.

Tror ni inte att jag lekte tittut med klockan ändå? Sisådär tre timmar. Borde kanske ha tagit två små vita istället? Och inte har jag sovit lugnt heller. Tydligen tyckte jag att snurra är en bra idé eftersom lakanet låg som en korv under mig när klockorna gick igång. Visserligen utövade jag den gamla konsten snooza innan katterna tyckte att morgongos var jätteviktigt just då. Så ringde Pojken och önskade mig god morgon. Eller ja, han var mest förvånad över att jag låg och sov vid tolvsnåret. Tiden jag har att passa är inte förrän om nån timme. Och ja, småstressad. Smånojig. Nervös? Jepp det med. Ångest? Nja, inte riktigt än även om jag mest sitter och försöker komma ihåg att andas. Jag är väl mest orolig just nu.

Nyduschad och redo för fight. Det känns nämligen som om  jag kommer att behöva göra det idag. Fightas för min rätt att höras. Fightas för min rätt att säga mitt. Fightas för att jag ska tas på allvar. Fightas för att jag ska lyssnas på. Fightas för att få finnas till. Känns inte direkt som bästa förutsättningarna till att gå ner till psykdoktorn? Eller så är det kanske just det. Att jag inte tar vad som helst nu. Att jag inte ska bli överkörd. Att jag tar mig själv på allvar. Ingen annan gör ju det åt mig. Dags att komma på det nu, men hey, bättre sent än aldrig.

Jahaja. Typiskt. Tydligen vaknade resten av hjärnan och kroppen under tiden som jag suttit här och skrivit. Det var väl det som fattades. Välkommen ångest.