hRaven

Jag överlevde. Hann knappt hinna känna efter innan jag klev innanför dörrarna hur det skulle kännas. Enda jag nojade mig för var att jag skulle vara sen. Nu var jag ju inte det. De hade visserligen väntat på mig, men inget mer med det. Kom in fick kaffe och förklara vad det är som händer och fötter med mig. Inget om sjukskrivningen, vilket jag är tacksam för, utan vart jag var på väg. Jag förklarade vart jag skulle. Vart jag var på väg.

Och vad det är jag kan titulera mig efter det här. Jag upphör att vara behandlingsassistent och blir istället en annan sorts assistent. Tänker jag på kommande rollen så får jag bara småpanik för det är ju så stort, men å andra sidan är nya saker stora saker innan man kommer in i saker och ting. Jag är inte där än. Kommer att göra det. Tar det lite långsamt. En sak i taget. Sen får vi se. Jag har ju fått fria händer. Det är stort.

Morgonen var det ju jag skulle berätta om. Avslutsfika med avskedspresent och stort hejdå från min sida. Inga kramar, inga tårar. Sådär nästan som om en del tyckte bara att det var och är skönt att jag går. Jag blev ju lite obekväm där på slutet. Innan sjukskrivningen alltså. Egentligen är det ju synd att jag inte blir kvar för nu slipper dem ju ta tag i saker. Nu slipper dem ju se på det där jag pekat ut. Nu när jag försvinner försvinner ju problemet, även om det snarare är tvärtom. Problemet finns ju kvar. I och med att jag slutar så känns det mest som att de kom för lätt undan den här gången. Men jag vet ju att det kommer att slå tillbaka i ansiktet på dem snart nog ändå. Alla vet det, men det är väl som med flodhästen i vardagsrummet. Alla ser den men ingen säger nåt. Låtsas som det regnar. Synd. Alla de fina orden som de satt och sa idag kändes lite som ett hån. Men visst. Jag var ju inte en av dem. Vill egentligen skriva "längre" där i slutet av meningen, men då skulle jag ju ljuga för mig själv. Jag var inte en av dem. Aldrig varit. De var tydliga med att tala om det för mig också. Med eller utan ord.

Nej. Sluta tänka mer på det där. Fick skjuts av en kollega hem. En som överraskat mig en hel del under det här året som vi jobbat ihop. Nu när jag inte kommer att vara kvar sa hon en del saker som jag redan visste. Men också hennes känsla för hela alltet. Jag förstår henne. Och vi skulle fortsätta hålla kontakten. Jaa, jag vet att man säger det till en del och så händer det ingenting. Men med denna ska jag faktiskt göra det. Höra av mig. Faktiskt.

Men från och med idag, eller redan förra veckan, så kan jag säga tack och hej då till mitt gamla jobb. Tack och hej då till alla kollegor. Tack och hej då till chefen, som inte var där idag (lite antiklimax över avslutet i och med det). Tack och hej då till de boende.

Och välkomna framtiden med öppna armar. Att jag sen kommer att småpanika mig en hel del gör mig inte så mycket just nu. Framtiden tillhör mig.