hRaven

Om ni visste hur mycket det snurrar i min skalle just nu.

Jag vet inte riktigt vilket ben jag ska stå på. Vilken tanke jag ska påbörja, avsluta eller bara ge upp.

Jag har under en tid nu pratat om hur bra det är för mig att vara med Pojken och det lugnande effekt han har på mig. Han har det visserligen fortfarande, men hans snusande om nätterna gör inte tankarna mindre tysta längre Ibland, ja. Men i natt övervägde jag allvarligt att kliva upp igen och göra annat. Orka ligga liksom. Kom på alltför sent att sovhjälpmedel fanns ju till hands. Nåja. Får ta det där ikväll om det behövs. Inte direkt van vid det här riktigt än. Nytt liv liksom.

Hmmm.

Jag håller på och hittar ett nytt forum för mig under tiden. Känner att det här har liksom gjort sitt. Sidan är alltför begränsande för mig och jag... jag behöver plats just nu. Jag behöver bre ut mig litegrann. Lite? Ja, en tolkningsfråga. Det finns alltför många sidor av mig för att jag ska känna att dem får plats här. Sen har jag ju faktiskt det där med att jag är inte längre den jag var när jag började skriva här. När jag började skriva denna. Känns som det är dags att ta sig vidare.

Människor förändras. Faktiskt. Ibland mer än andra. Och nya insikter gör att man får en annan syn på saker och ting. Man får nya glasögon som gör att det gamla välbekanta inte längre är så välbekant längre. Bara obekväm och begränsande. Jag kommer ju fortsätta att skriva. Jag kommer ju att fortsätta att sätta ord på det jag har inom mig. För den rösten är alltför svår att tysta. Det kommer bara att ske någon annanstans. Och ja, jag talar om för er vart jag tar upp den nya tråden.

Mycket har hänt på en vecka. Många funderingar har jag hunnit vända och vrida på och pendlat mellan lättnad och förtvivlan. Så mycket som kommer att förändras både gällande det inre och det yttre att jag inte vet var jag ska börja. En del saker är redan klara. En del är redan på gång. Andra saker kommer att ta längre tid. Men det får ta och göra det. Vissa saker kan man inte stressa fram helt enkelt.

Men jag känner att jag är på en bra plats just nu. Det är exakt sådär som det ska vara antar jag. Det där jag saknat och emellanåt längtat efter utan att jag ens vetat om det. det finns en del saker som skulle fullända bilden helt och hållet, men just nu räcker detta gott och väl. Vet inte om jag skulle kunna hantera mer. Jag tror faktiskt inte det.