hRaven

Vad faen? Jag har sån lust att inhandla lite grejer så jag kan släppa loss konstnären i mig igen. Det var väldigt länge sen som jag kände att jag hade behov av att skapa någonting i färger. Väldigt länge sen. Skaparglädjen och klådan blev ju kvävd där ett tag i och med den dysfunktionella relation jag faktiskt befann mig i.

Nu tänker jag inte peka finger åt ett håll, eftersom vi faktiskt var två i förhållandet, men ändå. I verkligheten fungerar det inte med att göra två negativa till positivt. Inom mateatiken javisst. I verkligheten? Nej. Två minus blir inte plus. Sen spelar det ingen roll hur mycket man än försöker. Tro mig. Synd bara att ingen talade om det för mig, honom, oss. Hade liksom skonat oss från en massa saker, men å andra sidan så är det ju saker som jag inte hade velat vara utan. Faktiskt. Men en sak är ju ändå säkert, slutet hade ju kunnat gjorts annorlunda. Men jag förstår ju nu att det var hans sätt att hantera saken på. Jahaja, nu avviker jag från ämnet igen. Typiskt.

Jag har saknat skapandet. Jag har saknat den där klådan jag kan ha i fingrarna och bilderna inom mig som måste få komma ut. Nackdelen är att det var så länge sen som jag kände det här att jag inte vet hur jag ska hantera det riktigt. Skrivklåda är en sak. Verktyget finns ju under händerna. Bara att skriva. Målande är inte lika enkelt. I och med att jag inte dragit ens en streckgubbe de senaste tio tretton åren betyder det att jag saknar verktygen. Jag saknar färgerna. Jag saknar penslarna. Dukarna. Ja, jag skriver i plural. Tror ni jag har en bild i skallen? Bah. Och just nu när jag verkligen har all tid i världen så saknar jag pengarna. Jag saknar medlen att införskaffa det jag skulle behöva just nu. Jag saknar ekonomin. Och ja, det ligger ju sanning i det där att konstnärer är fattiga. orsaken är den att konstnärsmaterial kostar pengar. Och då menar jag pengar. Många kronor blir det om man (som jag) behöver införskaffa allt nytt. Men oj vilken målarklåda jag har. Faen vad drygt det här är.

Nog för att jag har skrivit i mina dar, det har jag. Men nu är inte den skaparglädjen som vaknat till liv. Jag önskar det hade varit så enkelt. Fantasin är det ju ingen fel på om man säger så. Även om det även där handlar om ett decenium sen jag höll i en penna. Orsaken behöver jag inte gå in på, men texten ovan kan ju ge er en hint.

Hade det varit att jag hade fotat istället hade ju inte det heller varit några problem. Jag har en relativt schysst kamera som jag kan använda mig av. Visserligen så drömmer jag ju om att köpa en bättre variant just i syftet med att få utlopp för fantasin. Kreativiteten.

Men nu handlar det om målning. Inte teckning, för det hade ju varit billigare det med. Papper behöver ju inte vara så dyrt. Och scrapbooking är inte samma sak. Långt ifrån. Sen har jag ju inte grejerna här uppe heller så jag kan ju inte försöka lura målarklådan med annat heller.

Jaja.

Faen då! Nån som vill sponsra en fattig konstnär?