sista april
Lite konstigt är det ändå. Från det nattsvarta till strålande solsken på bara en dag känns det som. Nu är det ju inte så att jag har tagit mig hit på bara en dag, men det känns så. En stor del i det här måendet just nu är faktiskt det faktum att jag inte kommer att behöva gå tillbaka till min gamla arbetsplats. En del av er förstår exakt vad det betyder för mig att kunna säga så. Skriva så. Att jag aldrig mer behöver sitta på mitt jobb och fundera vad jag gör där. DET är stort. Det är enormt. DET är obeskrivligt.
Pojken märker ju skillnaden mer än någon annan. Att jag har lättare att andas sen oket försvann. Vetskapen om att jag efter sjukskrivningen kommer att göra någonting helt annat. Att jag efter sjukskrivningen kommer att befinna mig på en helt annan plats. Att jag efter sjukskrivningen kommer att arbeta tillsammans med människor som vill verkligen ha mig där. Att jag efter min sjukskrivning kommer att vara på en plats jag vill vara på. Pojken ser det här. Han upplever det här. Han känner av det här. Glädjen som fått flytta in istället för ångesten. Nu är den ju inte helt borta ändå, men paniken är borta. Den akuta panikångesten som sköljde över mig finns inte mer. Det är knappt hanterbart. Jag kommer att kunna göra det, men inte idag. Det är så STORT! Han försöker väl få mig att landa lite i det här så jag inte flaxar iväg alltför långt bort i mina funderingar.
Igår var ju Pojken nere och hämtade upp mig och när vi var till affären så kommer hon som ska bli min nya chef körande och stannar mitt på vägen och skrattar åt mig och säger att jag ska pallra mig till jobbet istället. Pojken såg ju hur glad hon är att se mig mitt på vägen. Att hon är så glad över att stöta på mig att hon skiter i all annan trafik. Jag tror inte ni förstår hur mycket det betyder för mig just nu.
Valborg idag. Eldarna kommer att tändas lite varstans senare ikväll. Kommer att bli en strålande fin kväll. Ni andra får ta det lugnt vid eldarna och med alkoholen eller vad det är ni kommer att göra en dag som denna. Jag kommer att ha en nykter och trevlig kväll i min del av världen och stråla ifatt med solen.
hämtning
Oj. Det blev kanske lite mastigt stycke sådär direkt i början men vad ska jag göra? Kan ju inte stycka upp saker bara för att det ska bli enklare för er att läsa?
Nåja. Jag har haft två nätter av snurrande och sömnlöshet. Dumt kan ju tyckas när jag har hjälpmedel mot sånt. Men igår morse behövde jag vara klar i skallen redan från start så det blev som det blev. Jag tog nattsnurret och funderingarna som det är. Och igår var jag ju trött. Trött som en gnu när jag släckte ner men sen så ändrades ju det där under tiden jag kom till sovrummet. Skumt det där. Ska nog låta mig somna på soffan istället. Inget jag föredrar att göra men är det så så får det vara så. Sen är det ju sådär att av de små vita jag fick först gav mig myrkrypningar, och enligt psykdoktron så ska jag då inte äta dem. För sånt går inte över. Fick annat istället, men nu vet jag ju inte hur den funkar vilket gjorde att jag valde att snurra mig till sömns.
Idag blir det att packa ihop lite saker innan Pojken dyker upp så han inte tror jag är helt handlingsförlamad eller off. Nu vet han ju att jag kan vara både det ena och det andra, men han behöver ju inte ta det idag. Räcker med att han kommer ha en virrig dam med sig hem.
Jag har en lista med saker jag behöver göra innan jag låser dörren efter mig. En liten lista jag inte riktigt vet om jag hinner beta av innan han kommer ner. Sov lite längre än tänkt, men det får han ta tycker jag. Han vet ju vad han har att göra med numera så det borde ju inte komma som en överraskning direkt. Och hur ska jag komma ihåg att ta med mig alla mediciner som jag behöver tydligen? Och om jag blir borta mer än en vecka? Jäkla krångel det blev. Jag som hade problem att komma ihåg kläder att ha med mig. Räkna trosorna liksom. Nu ska jag hålla koll på doseringar och jox innan jag ens vet hur saker och ting funkar. Aaaargh. SUck. Näää... jag är inte arg. Bara frustrerad. Jag går runt på kemikalier. Jag? Skeptikern. Anti-piller tjejen liksom. Jag vill inte! Blöö.
Nattens funderingar tog mig till två olika håll. Den ena ljus och fin och lugnet själv med att jag kände att jag befann mig på en bra plats just nu. Jag är där jag ska vara just nu. Sen kom nattsvarta tankarna ifatt och förstörde den bilden lite. Smittade ner det ljusa med slingor av svart etter. Som för att säga att det är bara en illusion som ändå inte kommer att bli sann. Jag lyckades hålla kvar den braiga bilden. Det ljusa. Jag vet att de svarta finns ju där ändå. Jag finns ju där. Jag finns ju med i den bilden. Då kommer det aldrig att finnas enbart ljus.
Oj. Inte min mening att vrida till det sådär. Nu vet ni ju inte hela sanningen. Ni har inte hela bilden klar för er. Jag vet. En handfull med människor vet det. Jag är inte redo att delge er det än. Jag kommer att göra det. Men inte nu.
Tiden går alltför fort nu. Listan är inte ens påbörjad. Äh. Skriver väl när jag landat uppe hos Pojken och kan leka hemmafru igen.
När blev jag såhär ofokuserad? Splittrad?
avslut
Jobbiga samtal avverkas en efter en, men det visar sig att det var enklare än jag trodde.
Det första blev som jag redan misstänkte, väldigt konstig till slut. Den till chefen. Även om jag är van med det mesta med henne så blev jag lite ställd av dagens samtal. Så konstig att jag valde att kolla upp med facket vad jag ska göra. Då är det illa. Men facket gav mig rätt och sa att jag ska stå på mig. Än är jag inte klar med henne om man säger så. Eller om det är hon som inte är klar med mig. Jag vet inte. Märks. Konstigt är det i allafall.
Samtal nummer två gick faktiskt bättre än jag trodde. Glada för min skull. Oroliga för min hälsa, ledsna för att jag inte kommer tillbaka men glada för att jag kommer att få göra sånt jag vill. Känns så jäkla bra. Avslutningen blev inbokad också. Imorgon hade ju vart ypperligt, men nu blir det senarelagd så de hinner smälta nyheten. Lite gulliga där borta ändå.
Nu ska jag bara göra mig iordning och hoppa in i skorna och traska över till min kommande arbetsplats. Jag skulle ju kunna ringa som sagt, men det känns som om jag behöver gå över dit och träffa dem ansikte mot ansikte. Vara glad och så. För det är jag ju. Väldigt. Tacksam. Ödmjuk. Och lite stolt. De valde ut mig! De vill ha mig. Och ändå har de inte pratat med mina referenter än! Det ni. De ska givetvis göra det men ändå. Tjänsten är ju redan min. Och jag kan inte göra mer än tok le.
Hörni, det är vår!
fis i rymden
Mötet med psykdoktorn gick sådär som jag misstänkte.
Papper i handen om fortsatt sjukskrivning, med nya diagnos.
Ny tid om en dryga månad.
Hög med recept. Inklusive nya.
Påminnelse om remiss till samtalsterapin som jag ska ha.
Det nya var att jag fick;
Remiss till kemlabb för blodprovstagning. Kolla så att allt är okej och så.
Och remiss till en CET scan. Hjärnkoll för er som inte vet det. Vilket ska bli intressant som fan. 
Kasse med innehåll för 1775:- från apoteket. Högkostnadsskyddet gick ut typ nyss. Det var väl typ ett år sen jag hade lunginflammation sist? Tror det var nåt sånt. Typiskt, men å andra sidan så blir det ju billigt sen. Man får se de positiva i allt.
Det betyder att jag i allafall idag slipper göra studiebesök på en annan plats.
Nu ska jag bara försöka landa. För imorgon ska jag börja med mina avslut och börja med mina börjor. Fattar ni? Nej. Inte jag heller.
world is spinning
Alltså... jag tror jag dör.
På ett BRA sätt.
BRA, fattar ni?
När jag hade skrivit färdigt och hunnit logga ut så kom ett samtal. Rösten på andra sidan visste inte riktigt vad den skulle säga så jag antog det värsta. Det visade sig att det borde jag inte ha gjort. Eftersom jag från och med idag kan be min chef fara och flyga. Jag kan säga till henne att hon kan ta mitt jobb och stoppa upp den så långt hon bara kan. Jag kan ge henne långfingret och långnäsa och allt det andra man kan tänka sig eftersom jag har fått ett nytt jobb!
JAG FICK TJÄNSTEN!!!
Jag fick jobbet. Fattar ni? FÖRSTÅR NI? Jag kommer att få en ny chef inom kort.
Jag tror jag dör.
Andas människa. ANDAS!!!
Nu är det bara en del samtal som behöver göras. Saker som behöver sägas. Avslut. Och nya börjor.
Jag tror jag dör. På ett bra sätt alltså.
Världen snurrar lite fort nu tycker jag. Men det gör faktiskt inte så mycket just nu. Tiden i eftermiddag kommer att vara en liten fjärt i rymden känner jag. Piss i havet och så vidare. Livet blev så mycket enklare helt plötsligt. En del i problemet har försvunnit. Oket försvann.
Andas människa. Andas!!
*tokler*
tittut
Tror ni inte att jag lekte tittut med klockan ändå? Sisådär tre timmar. Borde kanske ha tagit två små vita istället? Och inte har jag sovit lugnt heller. Tydligen tyckte jag att snurra är en bra idé eftersom lakanet låg som en korv under mig när klockorna gick igång. Visserligen utövade jag den gamla konsten snooza innan katterna tyckte att morgongos var jätteviktigt just då. Så ringde Pojken och önskade mig god morgon. Eller ja, han var mest förvånad över att jag låg och sov vid tolvsnåret. Tiden jag har att passa är inte förrän om nån timme. Och ja, småstressad. Smånojig. Nervös? Jepp det med. Ångest? Nja, inte riktigt än även om jag mest sitter och försöker komma ihåg att andas. Jag är väl mest orolig just nu.
Nyduschad och redo för fight. Det känns nämligen som om jag kommer att behöva göra det idag. Fightas för min rätt att höras. Fightas för min rätt att säga mitt. Fightas för att jag ska tas på allvar. Fightas för att jag ska lyssnas på. Fightas för att få finnas till. Känns inte direkt som bästa förutsättningarna till att gå ner till psykdoktorn? Eller så är det kanske just det. Att jag inte tar vad som helst nu. Att jag inte ska bli överkörd. Att jag tar mig själv på allvar. Ingen annan gör ju det åt mig. Dags att komma på det nu, men hey, bättre sent än aldrig.
Jahaja. Typiskt. Tydligen vaknade resten av hjärnan och kroppen under tiden som jag suttit här och skrivit. Det var väl det som fattades. Välkommen ångest.
tankar inför natten
Utan den lille vite så skulle jag bara ligga och vända och vrida på saker. Känna efter hur det känns. Försöka att inte tänka på saker. Vill tänka på andra saker. Formulera ord i skallen som jag ska säga imorgon. Gå igenom mötet inom mig redan nu. Hoppas på det bästa. Rädd att det blir tvärtom. Kanske det är då det blir dags att göra det där studiebesöket som jag funderat mycket på den senaste tiden. Ett besök som jag helst slipper göra, men vet att möjligheten finns. Om det nu skulle gå så långt.
Nej, dags att koppla in klockradion igen då. Hoppas jag slipper leka tittut i natt. Hoppas att myrkrypningarna är snälla i natt.
Ny vecka har börjat. .
just ja
Det finns få saker som irriterar mig så mycket som att det kommer någon och ringer på min dörr. Nu händer det ju inte det sådär värst ofta, men när det gör det så vet jag oftast om det i förväg. Gör jag inte det så blir den som står bakom dörren stående med en stängd dörr. Ja, jag vet. Jag borde öppna eller i allafall gå och se efter vem som vågar sig på att ringa på dörren hur som helst. Orsaken till att jag inte ens går och öppnar eller ser efter vem det är är efter gamla pundargrannen jag hade ovanför mig. Folk tog fel på dörr. Inte bara det heller visserigen. De tog ju fel på fönster också. Okej, avvikelse från ämnet igen.
Jag låg och sov när det ringer på dörren vid tiosnåret på morgonen. Inte sådär hemskt tidigt ändå, men för mig som ligger och sover betyder det att jag blir väckt. Väckt och jag ligger med hjärtat i halsgropen och panikar mig helt enkelt. Drygt som fan är det i allafall. Att min reaktion av plingande på dörren startar panikattack. Illa. Verkligen illa.
Nu har jag ju insett att jag har den reaktionen på ringande dörr oavsett tid på dygnet om jag inte vet att jag väntar på besök. När det kom sig så vet jag faktiskt inte, men den finns där numera. Sådär jobbigt. För jag har ju insett det inte är normalt att bli nervös av att höra porten gå och stegen som kommer uppför trappen. Jag slappnar av när jag inser att fotstegen inte är på väg till mig. Jag kommer på mig själv att småpanika mig i soffan när jag hör grannen mittemot stå och prata med någon av sina kompisar i trappen också. Vad gör jag om de ringer på min dörr? Det bisarraste i det här är ändå det att ibland sänker jag ljudet på TV:n eller stereon när jag hör porten gå för att inte folk ska höra att jag är hemma. Ja, höra. Jag händer att jag sitter i en nästan nersläckt lägenhet av samma orsak. Inte sådär att det är mörkt i sig utan så att det ser nersläckt ut. Sjukt beteende, jag vet.
Jag ska nog ta upp detta beteende med psykdoktorn imorgon. Just ångesten jag kan känna när det ringer på min dörr. Varför jag ens har känslan är ett mysterium. Skumt är det i allafall.. Drygt med för den påverkar mig mer än man kan tro. Störande och sjukt beteende.
Undrar vem det var förresten. Felpåringning eller nån som tyckte att söndagsfrukost kaffe hos mig skulle vara trevligt.
Jag är inte riktigt mig själv just nu.
pillersömn
Så nu, efter att ha provat de små vita sakerna som ska ge mig sömn så kan jag konstatera två tre saker.
1. Pillret får det att krypa i mig. Sådär som om jag har myrornas krig från TV rutan på min hud. Inget jag rekomenderar. Har för mig att det kallas för myrkrypningar? Även om mina inet direkt begränsar sig till benen utan även på överarmarna och axlar. Stort minus som får mig att ta upp detta imorgon måndag och kanske få andra?
2. Sover gör jag ju på dem, men jag tror inte att tolv timmars sova är direkt tanken, även om just sömn är deras funktion. Det där med väckarklocka var ju en bra idé som gick åt helvete både igår och idag. Envisa katter behöver inte direkt göra sig besvär heller. Matte-får-inte-sova leken funkar inte alls och tvångsgos slutar med tafatt försök med att klia dem lite på huvudet. Och så snarkar jag vidare utan problem. Ett plus i allafall.
Som nu, idag, så fick katterna upp mig till slut. Det är ju ganska effektivt att skrika mig rakt i ansiktet och emellanåt slå mig på näsan. Ja, ganska effektivt eftersom det ändå tig en halvtimme till innan det blev att jag klev upp ur sängen. Var tvungen att gosa först jue.
Och den 3:e för den finns ju. Hjärnan säger ridå efter en timme eller två av myrornas krig på huden. Tankarna slutar bara gå runt.. Eller som jag konstaterade igår så verkar dem nästan ställa sig och undra vad det är som händer när dimman lägger sig över dem. Sdär som om John Blund tagit med sig en armé och bara mejar ner allt i sin väg. Det är en bra sak. Faktiskt. Förutom det där att tankarna verkar lite förvirrade en stund. Tycker inte alls om. När jag sover med Pojken så tystnar dem bara. Sådär som att de till slut inte har något att säga och lägger sig ner i sina små vrån. Sådär lugnt och tyst en stund. Medans med pillrena så blir det bara ridå där tankarna stannar mitt i en mening och tystas av en osynlig hand.
Och nu, sista söndagen i april relativt nyvaken med första muggen kaffe bredvid mig klockan halv två på eftermiddagen, så vet jag ju att nåt fel är det ju på mig. Sömnen drabbas av det jag har. Antingen sover jag mer än halva dygnets timmar av ren och skär utmattning eller så sover jag i två tre timmar och på språng. Inga mellanlägen direkt. Och därför har jag ju två väckarklockor på när jag måste upp för att komma upp överhuvudtaget.
En av de första sakerna som jag gjorde när sjukskrivningen var ett faktum var att dra ut kontakten till klockradion. Den där som jag annars leker tittut med om nätterna. I och med att jag inte haft tider att sköta under den här månaden så ville jag komma ifrån det helt. Alltså, ingen klockradio. Jag har dock kommit på mig själv att leka tittut lken i allafall för att sedan inse att jag inte har några tider att passa. Dess röda siffror har inte lyst på snart en månad och ikväll ska jag koppla in den igen. Har tid att passa imorgon eftermiddag.
Mjo. Så en lite förvånande grej som jag blev lite glad av faktiskt. Att jag drömmer även under pillersömn. Ja, jag erkänner att jag var lite skeptisk till det där. Lite? Vilken underdrift! Är ju det fortfarande, men att jag drömmer även på piller är bara bra. Det visar ju att hjärnan inte är helt avstängd. Har för mig att en del piller tar ihjäl drömmarna. Och det är rent livsfarligt. Vi drömmer för att bearbeta verkligheten. Utan drömmar blir vi ju bara tröttare. Så den här helgen har väl omvänt mig litegrann ändå. Att sömntabletter faktiskt är en bra sak ibland.
Jag vet med mig om att det är en och annan stavfel i texten ovan men jag är inte riktigt vaken än vilket betyder att hjärnan har inte vaknat till liv än. Det är som om hjärnans delar går runt och är som zombies medan en del studsar runt som Tiger i Nalle Puh. Ingen bra kombination. Funkar inge bra uppe i hjärnkontoret då. Inge bra samarbete helt enkelt. Tankarna går liksom om varann då. Jag inte tycka om det.
Nej. Mera kaffe säger jag bara. Sen får vi hoppas på att sista resterna av pillret försvinner snart.
äh... II
Dagen fortsätter att suga rejält. Men å andra sidan kan den inte bli värre heller. Var och handlade saker jag kan äta under helgen så jag slipper gå utanför dörren närmaste dagarna. Sen satte jag mig ner och tog itu med ekonomin. Den som kommer att vara icke existerande under kommande månaden. Skit också! Inkomsten sinar rejält när man går och blir sjuk såhär. Blöö!
Ångest deluxe väller över en i omgångar. Jag vet ju att jag överlever. Jag lider ju inte nöd direkt och det är ingen risk för att kronolle knackar på på ett tag i allafall, men ändå. Jag vill handla saker! Köpa onödiga saker. Sen bidrar ju inte vetskapen om att sjukskrivningen går ut om en vecka. Att ens tänka tanken om att jag skulle befinna mig på jobbet igen om en vecka gör att det blir lite svårt att andas emellanåt. Även om jag inte hyperventilerar (än) så känns det som om jag kommer att få det lite jobbigt den här helgen. Rent ångestmässigt. På måndag vet jag hur närmsta framtiden blir för min del. Det är långt till måndag. Väldigt långt.
HATAR DET HÄR!!!
Vill saker!
Den här dagen är ingen bra dag.
Andas var det ja.
äh... dra nåt gammalt över mig!
Tror jag är lite pms:ig. Inget allvarligt. Bara sådär vidrigt irriterad och förbannad på det mesta idag. Igen. Stör mig på saker som jag inte borde störa mig på. Som att jag idag gick upp tidigt. Vad fan det var ju jag själv som tyckte att väckning klockan på nio kan ju vara bra då kan jag ju inte vara störa mig på det. Jag borde väl inte störa mig på det... egentligen. Suck. Men väckning klockan nio är ingen bra idé när man inte kan sova som man tydligen ska. Och nej, inga piller igår heller. Ja, jag vet. Jag ska. Lugn. Jag hinner. Inte måndag än. Jag har heeela helgen på mig!
Hmmm... ni som inte varit här inne förr och det här är det första som ni läser måste ju tro att jag är lite schizofren (jävla stavning på ett ord det där med). Det är jag inte. Vad jag vet. Nej... jag är inte så sjuk. Vad jag vet. Ähh... orka förklara nu liksom?
Fredag innan (min) löning. Men sak samma egentligen. Har ju ändå inget att göra den här helgen. Stort jäkla blöö helt enkelt.
Ännu ett inlägg utan substans och djup. Ännu ett inlägg utan vettig orsak. Bara spott och spe och sprida lite galla över nätet. Livet suger royal pung idag. .Jag tror jag ska ta och dra nåt gammalt över mig. Allt annat kan dra åt helvete helt enkelt. INTE en bra dag idag.
Jag tror jag är lite pms:ig. Inget allvarligt. Bara en tjejgrej.
* Ja, jag vet! Jag vet fortfarande inte ur det känns rent bokstavligt men det är ett uttryck! Jees (himlarmedögonen)
repriser
Jag har under dem här veckorna följt en del repriser på dumburken. Ligger på soffan med en katt i knäet och tittar på daytime tv. Väldigt mycket skräp men så dyker det upp nåt som faktiskt är värt att tittas på. Visserligen tillhör min "daytime tv" mitt i natten, men visst händer det att jag ser på repriser dagtid å. Äh, ja... jag ser på TV. Ok?
Jag ser på reprisen av Greys anatomy. Ja. Vad ska jag säga? Fick mig att tänka på saker som jag inte ens reflekterat över på ett tag. Tanken har ju dragit förbi sådär, men inget som direkt fastnat. Kan ju klargöra att jag var aldrig en Grey-fan innan jag hamnade i soffan för en månad sen. Fanns ingen tid till det. Jobb eller annat skit kom emellan. Men nu följer jag den. Trodde faktiskt inte jag skulle göra det, men ändå sitter jag där och ser på repriserna. Dag efter dag. Fem över halv sex sitter jag där som ett fån. Och det slutar med att jag funderar. Reflekterar över saker. En mening i serien kan sätta igång en lavin i mig. Skit också. Samtidigt bra att det sker nu och inte sen.
Jag ser på avsnitten om Sex and the city och så funderar på mitt egna skit. Gamla skit. Nya skit. Bra skit. En del om relationer. Ja. Det är ju det serien handlar om.
Jag sitter och följer Arkiv X på nätterna numera också. Bara se på avsniten gör att jag finner mig själv att vara nitton igen. DET var ett tag sen. Jag ser på saker som jag fanns intressat då. Jag ser på saker som jag kan finna intressant idag. MEN... mycket är ju bara skräp. Antingen att intresset har svalnat eller så skiter jag i tankegången helt enkelt. Lutar åt det senare skulle jag tro
Snart morgon igen. Får se om jag kan sova på beställning. Får se om katterna låter mig sova på morgonen. Just nu ska jag försöka mig på det där med sova.
Snart morgon. Vad faen? Vart tog tiden vägen? Arkiv X slutar ju vid två. Ähh... skit också.
god morgon!
Jag inser ju att jag faktiskt har sömnsvårigheter. Faktiskt. Nu är det ju inte direkt så att jag sovit som en stock sen jag började krama kudde, utan det har varit åt andra hållet.
Snurrsnurr. Vända vrida. Frusta pusta och dubbelsucka. Lyssnat till grannen som gick upp vid halv sju. Sen lekte katterna matte-får-inte-sova leken igen. Jag har varit uppe stunder för att lägga mig igen. Jag hade väckning för att jag inte skulle sova bort dagen. Det gick sådär bra eller hur. Jag hörde posten slänga in en massa som prasslade och lät idag. Orkade inte bry mig. Allt slutade med att jag gick upp 13.39 pip!
Sen dess har jag fått återställa ordningen här hemma. Hyss är roligt. Matte-får-inte-sova leken är jätterolig. Suck. Saker på golvet. Saker som måste kastas och lite glas på golvet. Snabeldraken tas fram. Krukväxt på golvet. Krukan är hel! *korsitaket*
Ska nog ta dem där sovsakerna som psykdoktorn skrev ut till mig. Jag är orolig. Nojar mig som fan för sånt där. Vet ju hur det blev med dem förra jag fick utskrivna för över tio år sen. Det slog åt andra hållet istället. Sova my ass! Men jag måste ju testa i allafall. Psykdoktorn kommer ju att fråga om dem sen ändå. Och tiden börjar bli knapp. Fan. Jag som inte skulle tänka på det idag. Nu. Fan.
Nu min första mugg kaffe. Ja tack.
ny vecka igen
Hela helgen bara försvann i sovandes tecken. Ja, nästan i allafall. Nu är det ju tur att Pojken inte ser det som ett dåligt tecken att jag sover mycket när han är här. Han vet ju så väl att jag behöver sömnen. Han vet ju hur svårt det är annars. Och han tar det mer som en enorm komplimang att jag känner mig så trygg med honom att allt annat försvinner. Att hjärnan tystnar en stund så kroppen får sova. Han vet hur svårt jag kan ha det ibland. Även om jag ligger vaken ett par timmar på natten och lyssnar på honom sova så är det inget jämförts med hur det kan vara när jag är ensam. Ska nog testa dem där sömtabletterna som jag fick utskrivet för nätter utan besök av John Blund. Eller nätterna utan Pojken bredvid mig. Nu är det ju tur för mig att han inte har något emot att sova lite mer än normalt.
Nu är han på väg uppåt igen. Sånahär dagar har jag ju bara lust att binda fast han i sängen och ringa och sjukanmäla honom. Synd att det inte funkar att göra så i verkligheten.
Andra pannan kaffe på gång. Läser bloggar jag har koll på. Många bra tankar. Många må mindre bra tankar. En del må sämst tankar. Sånt där som jag kan känna mig igen i. Och kan känna att jag önskar att jag kunde skriva sådär som en del gör. Sådär bra så att det gör ont att läsa orden. Sådär bra att orden är som balsam i själen.
Ser att jag missat sms igår. Jag hade behövt svara på den känner jag. Samtidigt som jag kanske inte borde ha sovit redan vid nio igår. Jag är ju inte till så mycket stöd om jag vänt världen ryggen en stund. Jag tror hon förstår. Jag kan ju alltid hoppas. Får ringas idag? Senare. Ok?
Ny vecka igen. Vad tiden går fort även när man inte har roligt.
redan söndag?
Det är dag. Söndag dag.
Vad faen?
Det verkar ha varit tröttmössornas årsmöte (med exklusiv medlemsantal två) hemma hos mig den här helgen och katterna låtit oss sova nu på morgonen (till skillnad från igår). Och vad vi har sovit denna helg. Jag för att jag kan göra just det när Pojken är med och han för att han inte har några som helst problem med det.
I natt låg jag dock och snurrade och lyssnade på Pojkens andetag och snarkningar i några timmar. Funderade och tänkte. Vände och vred utan att komma fram till något vettigt alls. Samma gamla funderingar. Samma gamla demoner vädrades.
Nåja.
Söndag idag.
Spelning ikväll. Har visserligen sett bandet typ tre gånger så det känns som det kvittar. Planen var för ett tag sen att gå men idag känns det inte så väplanerat. Sååå bra är dem ju faktiskt inte att de är värda 250 riksdaler av min sinande kassa. Pojken har inte så mycket överst för bandet heller, men han skulle ju ha tyckt att dte var kul att träffa en gammal kompis som numera spelar i orkestern som ska på scen ikväll. Jag har försökt få honom att messa och kolla om det finns tid för en kaffe innan. Så vi får se vad som händer. Inte hela världen om de inte ses typ. Och jag klarar mig ju bra utan.
Solen skiner och jag ska flaxa till affären och inhandla frukost.
Ha en bra dag!
svart som natten
Mitt i natten igen. Fåfängan tillfredställd för den här gången. Och som ni kanske förstår av rubriken så blev det svart... igen. Känns bra. Inte van vid det än. Ögonen spelar mitt ett spratt varje gång jag ser mig i spegeln. Men det går över snart.
Även om jag inte fick nå hjälp med mitt val tidigare idag så fanns ju funderingarna där. Jag kunde ju ha fortsatt att gå runt med det röda en månad till eller kanske till och med två. Så det blev att Pojken fick avgöra. Ja, faktiskt. Inte för att jag inte kan ta beslut själv. Inte för att hans tycke och smak avgör vad jag gör med mitt yttre. Jag kan ta såna beslut själv. Jag väljer ju ändå att se mig själv i spegeln varje dag. och eftersom jag velade så sa jag det till honom. Inte som en fråga utan mer som rött eller svart. Han har aldrig sett mig i svart. Han har sett bilder på mig i svart. Jag trivs i det svarta. Sååå.... resultatet blev svart. Blåsvart.
Bild kommer här:
En liten en men det räcker väl? Svart som natten. Igen. Och ja... jag vet... bilden är tagen med mobilkamera. Och jag är medveten om att jag ser ut som att komma direkt ur en japansk skräckfilm. Liksom lite meningen kanske? Kan ju inte visa hela nyllet bara för att.
Byebye redhead för den här gången. Ses igen någonstans i framtiden.
glömsk
Jaha?
Efter en sömnlös natt med vändande och vridande på både kropp och knopp ett antal varv så lyckades jag väl somna innan gryningsljuset nådde mitt fönster. Då spelar det väl ingen roll att jag har två katter som tyckte att det var dags att börja få liv i mig nån timme senare? Jag har ju legat ner i sängen jättelänge jue.
Nu gjorde det ju inte så himla mycket att de sparkade upp mig en timme innan klockan skulle ringa. Planen var ju att leka tvätterska ett par timmar. Planen var ju jättebra om det inte hade vart för att jag hade skrivit in fel tid i kalendern (elva istället för två). Bara att ta sig in igen då. Nu ser jag ju inte det här som värsta nederlaget då jag hade i allafall kommit ihåg vilken dag det var jag hade bokat tiden. Det har ju hänt det med. Att man minns rätt tid med fel dag. Jobbigare. Men hur kommer det sig att man inte ens kommer ihåg två saker på vägen in från tvättstugan? Dag och tid? Hur svårt är det på en skala egentligen? Bah! Måste jag börja ha med mig kalendern ner till tvättstugan nu också? Skit också!
Nåja. Tvätterska får jag ju leka i allafall idag. Bara senare än tänkt.
rotar i det förflutna
Jag kan se mönster. Landskapen är mörk och snårig. Kartan saknar riktlinjer och jag har vandrat i mången dalgång. Jag har trevat i mörkret och jag har famlat i det okända. En del steg har tagits av ren trots. En del av gammal vana. Men oftast hade jag stått still och grävt på stället. Inget nytt under solen.
Det finns återkommande mönster. Mönster som jag inte ritat dit. Mönster som jag inte vill gå in på nu. Inte här. Inte i natt.
Det svåra har ju ändå varit att studera det som varit med nya ögon. Däremot var jag inte redo för en del saker som jag faktiskt hade gärna fortsatt ha i glömskan. Det där som jag medvetet valt att inte komma ihåg. En del saker är ändå bra att det kommit mig till minnes igen. Faktiskt. Det gick ganska bra tills jag kom fram till 1996. Det var verkligen inte ett bra år då. Verkligen inte. Ni skulle bara veta. Suck. Inte redo för det som var då.
Dem här dagarna och nätterna gör ju inte mitt mående sådär jättemycket bättre. Men det ger mig en massa insikter. En massa aha.upplevelser och en del prat med en människa som förstår. Sånt där som är ganska så viktigt när man går runt i skiten. Få distans. Insikter. Ventilering för att förstå att jag inte är galen. Bara sjuk. Skillnad.
Sen känns det som om tiden rinner iväg. Att jag inte har tid att göra det jag gör nu. Tid har jag ju. Egentligen. Men det känns som om jag inte har tid. Att tiden är knapp. Varför det känns så vet jag faktiskt inte. Jag vet bara hur det känns just nu. Även om jag faktiskt kan känna lite fel också. Känslokartan är ju lite off som bekant.
Nu blir det att rita upp en tidslinje. Få mönstret svart på vitt. Jag ska rita upp min trasiga känslokarta och fundera lite till. Men först ska jag väl försöka få nån timmes sömn först. Om inte så får jag väl hitta på nåt att göra med resten av nattens timmar. Sömtabletter är ju lite sent att knapra på nu.
Felet är att jag är rastlös och hjärnan går på högvarv.
påskdagen
Jag flaxade över till andra sidan staden och landade hos Rockern under tidig eftermiddag så vi skulle hinna umgås och ses även i dagsljus. Känns som om jag träffat folk på kvällar annars de senaste åren. Kan ju vara bra att visa för folk att jag inte smälter i solsken. Så är det ju trevligt med lite omväxling. Blev att jag inhandlade lite gotta till fröken i fråga och satt sen och pratade. Eller ja, jag pratade nog mest. Hon lyssnade så snällt och jag kan ju bara hoppas på att jag inte tråkade ut henne alltför mycket. Behövde prata om saker och ting, och med henne slipper jag ju förklara alltför mycket kring en del saker.
Nåja. Det blev lite mat i magen också. Varsin påskpizza slank väl ner. Godiset jag hade med mig till henne fick hon behålla själv. Hoppas hon kan sova för allt socker hon får/fått i sig sen dess. Coca Cola blev ju också kvar. Jaa... är hon inte dampig sen innan så torde hon vara det nu. Sorry. Hehe.
Blev lite hundpussar också. Men inte så mycket kattgos. Det pågår ju tydligen en maktkamp därborta och då finns det ingen tid för gos heller. Men å andra sidan så är jag ganska bortskämd med den varianten numera. Har ju två goskatter själv jue.
Påskdagen är snart slut och jag funderar allvarligt på att krama kudden tidigare än vanligt. Tröttmössa på. Känns bra.
Tack Rockern.
1,495 kg ångest
Jag har lärt mig någonting nytt om mig själv idag. Någonting jag hade klarat mig utan. Faktiskt.
För en stund sen var jag till affären för att inhandla kaffe. Livsnödvändiga kaffe som jag inte klarar mig utan. Jag stötte på en människa jag inte var redo för. Ännu mindre känslan. Jobbet mötte mig på vägen in. Hon frågade och pratade om mitt mående och hur hon uppmanade mig att ta det lugnt och ta hand om mig själv. Jo, jag försöker ju. Och så säger hon sånt där som inte är så jäkla bra att säga till mig just nu: "oroa dig inte för hur det är på jobbet. Vi har vikarier som täcker upp för dig under tiden så det behöver du inte tänka på". Tack för den. Tack så jäkla mycket för den liksom. Precis vad jag inte behöver. Dåligt samvete. Värdelös-känslan. Svikarstämpel och allt annat som man kan kalla det. Ångesten slog klorna i mig och tog över. Jag borde ha vänt och gått hem istället. Jag borde inte ha stängt av den rationella delen av mig. Reptilhjärnan tog över istället. När jag borde ha vänt och gått hem istället. Orsaken? Jag hamnade i plockgodis avdelningen istället. Jag slutade fylla på med godis när det inte fick plats med mer i påsen. Inte bra. INTE BRA ALLS!!!
Innan jag kom ut ur affären märkte jag också en annan sak som jag faktiskt inte lagt märke till tidigare. Någonting jag inte trodde jag led av, men tydligen gör. Ångestskakningar. Jag darrade på handen nåt så jävulskt att jag egentligen inte hade någon lust att stå i kassan. Kroppen vibrerade när jag stod still och det blev ju inte direkt bättre när jag la märke till dem heller. När jag väl kom hem stoppade jag i mig del två av dagsdosen av ångestdämpande och förbannade psykdoktorns ord som fanns i bakgrunden; "dem här är inte snabbverkande". Fan då!
Så nu sitter jag här med ett och ett halvt kilo smågodis och rider på min ångestvåg. Jag ska väl vara glad över att jag inte fick panikångestattack i affären eller nåt. Ångestskakninagr är väl inget med hur det skulle kunnat bli. Vara. Även om det inte hjälper direkt att tänka så just nu.
Uhu.